ROT — Rädsla, Osäkerhet och Tvivel

Just nu är det mycket i tidningarna om riskerna med vaccinering. I vissa länder som England och på sina håll i USA har denna rädsla gått så långt att man faktiskt har förlorat gruppimmuniteten mot vissa sjukdomar som i princip inte funnits på flera decennier.

Sjukdomar som polio och mässling har börjat komma tillbaka för att det är för få som vaccinerar sig mot dessa fruktansvärda sjukdomar. Rädslan som folk har piskas på av kvällstidningarnas rubriker där en flicka efter att ha tagit vaccin mot A(H1N1) den så kallade svininfluensan har fått dystoni och har kraftiga muskelspasmer och kan bara prata om hon samtidigt går baklänges. Det låter som om det är en otroligt märklig reaktion på ett influensavaccin men det kan naturligtvis inte utesluta. Det måste dock vara så otroligt sällsynt att det nog troligen inte finns en enda till människa som drabbas av detta trots den ganska massiva vaccination som ändå sker.

Det sprids i England myter om att man kan drabbas exempelvis av autism av vissa typer av vaccin. Det finns faktiskt forskning på området och det finns inget som belägger att det skulle vara på det sättet, däremot går det att spåra till ett mycket kritiserat uttalande av barnläkaren Andrew Wakefield i tidsskriften Lancet 1998. Han har sedan blivit citerade av diverse pseudovetenskapliga människor världen över. Flera studier som företagits visar att det inte fanns någon grund för uttalandet och att autism även om det sällan kan bestämmas vad som orsakat det faktiskt inte är överrepresenterat hos vaccinerade människor.

När det gäller grispesten kanske man inte är orolig för sin egen del. De flesta av oss kommer överleva denna och många fler influensor innan vi vänder tårna i vädret. Men vi kan smitta de som är mindre lyckligt lottade eller dras med andra sjukdomar, har nedsatt immunförsvar och liknande. Om vi som troligen kommer överleva väljer att inte minska risken att vi smittas och blir smittbärare kommer vi öka risken att någon annan dör. Det har inte jag lust med så jag tänker vaccinera mig när det blir tillgängligt att göra detta.

Det har visat säg att om färre än ca 85% vaccinerar sig mot mässlingen kan man inte stoppa en sådan epidemi. Antalet vaccinerade barn i Sverige sjunker också snabbt och snart kommer vi troligen få se sådana sjukdomar som vin inte haft på flera decennier i vårat land komma tillbaka på bredare front än några fåtal fall om året.

Det som sker nu är att ett antal mer eller mindre tvärsäkra människor uttalar sig mot vaccinering. Så pass att 40% av personalen inom en vårdinrättning i veckan deklarerade att de minsann inte skulle vaccinera sig på grundval av rädsla för biverkningar. Influensa i sig är en rätt obehaglig biverkning av att inte vaccinera sig — men den är man faktiskt inte rädd för.

En epidemolog gjorde samtidigt ett uttalande om att detta är djupt olyckligt eftersom det kommer kosta människoliv. Rädsla, osäkerhet och tvivel om att vaccinet kan orsaka obehag för den som tar vaccinet väger tyngre än att människor som blir smittade av den personen faktiskt riskerar att dö. Det tycks mig en smula märkligt som resonemang och särskilt om man arbetar inom vården.

Tourettes

För ett par dagar sedan här i veckan satte jag mig som vanligt på pendeltåget för att åka till jobbet. Stationen efter där jag klev på steg en ung kvinna ombord som betedde sig lite underligt men det tog inte lång stund för folk omkring att förstå att hon hade Tourettes syndrom, en lite märklig sjukdom som gör att man inte kan låta bli att säga t.ex. fula ord i folksamlingar. Kvinnan som satt på andra sidan vagnen från mig sade ”fitta-snopp” då och då och ja det var en och annan i vagnen som tyckte det var lite lustigt men de flesta förstod nog vad det handlade om och brydde sig inte särskilt mycket om det.

Så kliver det på en man senare som luktar kraftigt av tobaksrök och ser rätt oborstad ut. Han slår sig ned bredvid mig på tåget och kvinnan med tourettes skriver SMS eller liknande på sin telefon och då och då kommer det ett ”fitta-snopp” och efter en stund ser mannen ut som om han inte riktigt vet vad han skall göra men finner sig och lutar sig över mittgången helt nära kvinnan och ryter till: ”Är det du som sitter och låter!?”.

Halva vagnen hoppar högt och stirrar förfärad på mannen. Kvinnan ser oerhört generad ut och säger ”det är en sjukdom” mannen ser mest ut som han inte begriper vad som pågår men han känner hur resten av pasagerarna håller andan och efter kanske en halv minut, som känns som en timme, lämnar han sin plats och går längre bort i vagnen — kanske insåg han att han hade gjort bort sig.

Jag återgår till min podradio men efter en kort stund ser jag att kvinnan sitter och torkar sig i ansiktet. Hon gråter efter buffelns framfart och det är snart dags för mig att gå av. Jag reser mig upp, det ligger inte normalt i min natur att agera i sådana här situationer men jag önskar alltid att jag skall ha civilkurage att säga till bufflar som beter sig som han. Nu gjorde jag inte det men jag fick i alla fall fram ett ”bry dig inte om honom” när jag stannar vid henne upp på väg mot utgången. Jag känner mig lite dum men det leendet jag fick tillbaka gjorde resten av min dag till något speciellt. Efter mig kom en annan passagerare, en kvinna, och satter sig bredvid kvinnan med tourettes och pratade med henne. Jag lyssnade inte på vad jag sade utan klev av i Sundbyberg. Det gjorde även de andra två kvinnorna och när de gick förbi fick jag ett litet tack.

Någon dag senare sitter jag på samma tåg och åker till samma ställe. När jag går i gången mellan pendeltåget och tunnelbanan hör jag plötsligt någon som hojtar ”fitta-snopp” så det ekar, sedan en gång till och jag ler lite för mig själv och skyndar vidare mot mitt tunneltåg på väg till jobbet.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur jobbigt och vilket socialt handikapp och hur utsatt man måste vara om man lider av detta. Men jag hoppas att det finns fler människor som bryr sig om än bufflar där ute och det är jävligt coolt att trots ett sådant handikapp som det ändå måste vara överkomma det hela och strunta i bufflarna där ute.

Hi, I’m Pooh

I had some friends over at the studio some time ago for some portrait works and also child shots. This one became my favourite and I am sure you can see why this was…

Hi, I am Pooh.
Hi, I am Pooh.

Hade några vänner över för att ta lite porträtt och familjebilder och det här blev den bild som jag personligen tyckte mest om efter den sessionen. Det är väl inte så svårt att förstå varför?

Training wk 41

So two runs this week. Starting to get back into the habit is hard however. I really miss the shape I was in a month ago but I will get there soon!

Did two runs this week, both of them were horrible, the first was a 4 km run at an extremely low pace, 9:15 min/km and today I did another one at 8:40 min/km but that was only a 3 km run. My body really did not want to run today so it was all in my mind really. I had set out to do 4 km today as well but my body refused to do more than 2. So we reached a kind of compromise on 3 km. Not that good really but I think it is going the right way slowly. Next week it will start feel better I’m sure.

wk41-run1

wk41-run2

First run in a month

My last logged run was september 7 and today is october 7. I set out not knowing what my condition would be like but my usual warmup walking rendered about 15 bpm higher heart beat than I remembered so that was definitely an indication that it was going to get tough.

And it did. I managed to get around 2 laps of my usual track and it took 37 minutes to complete 4 km. However even if the tempo of 9:15/km is just a sliver better than walking real fast, I actually did it. I tried to keep my pulse around 160-165, I have found it gives me the best burn workout I can get. At this heart rater I can keep going for some time without stopping and it gives me a good workout with plenty of sweat.

Today it was difficult to keep that rater even with the really slow running. On the second lap it started to creep up beyond 170 bpm and several parts of the track was done around 170-175 bpm rather than the 160-165 that was my goal.

So definitely I have lost condition. I have also gained weight these four weeks but that is about to come right off again as I start running more regularly so I am not too worried about that right now. And condition comes rather fast, especially when you start low :)

Even though my 7 km run looks distant right now I am sure that in 3-4 weeks time I might be able to repeat it if my health stays okay, that is.