Nästa vecka kommer rättegången mot det båda iranska journalister som greps vid svensk kärnbränslehanterings anläggning utanför Forsmark att inledas. 

Journalisterna som åkte till Sverige i somras för att undersöka huruvuda det stämde att svensk kärnbränslehantering exporterat anrikat uran till Syrien greps utanför det svenska skyddobjektet där de fotograferade på förbjuden plats.

De kommer även åtalas för att ha vistats illegalt i Sverige utan visum och inresetillstånd. De tog sig till Sverige via Tyskland och smugglades därefter in i landet via lokala al quaida-celler både i Tyskland och Sverige. Genom sitt samröre med dessa terroristorganisationer så kommer de på rekommendation av svensk säkerhetspolis, SÄPO, att även åtalas för hot mot nationens säkerhet och på grund av åtalens karaktär kommer rättegången ej att vara offentlig utan hållas bakom lyckta dörrar.

Foto: By Didoundp (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (www.creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (www.gnu.org/copyleft/fdl.html)], via Wikimedia Commons

Så här skulle det kunna ha låtit om det hade varit omvända roller för de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien och som det har varit mycket skriverier om den senaste tiden i svensk press, på bloggar,  twitter, Google+ och andra sociala medier. (Tack till Johan Eriksson som skrev ihop originalet som jag ändrade lite). Det finns dock en sorts ovilja att erkänna att »etiopiensvenskarna« som de kallas faktiskt har begått lagbrott och det finns de som vill hävda att det är okay därför att Etiopien är en diktatorisk stat och att journalister borde få begå lagbrott om det finns ett allmänintresse av att få reda på sådan information som inte kan skaffas på annat sätt.

Det är förstås absurt att tänka på det sättet. Att resonera att en diktatur är i grunden orättvis och därmed behöver man inte foga sig i dess rättsliga lagar och regler blir ett direkt självmål om man resonerar att just journalister inte skall vara lika andra inför lagen utan ha speciella friheter. Helena Gierta skriver i en artikel på journalisten.se att lagarna måste skydda det fria ordet på ett sådant sätt att journalister tillåts göra lagbrott för att få fram information som bedöms att ha högt allmänintresse. För mig blir det här helt absurt och ett exempel som hon tar upp är när Expressens journalist köpte ett olagligt vapen för att sedan lämna in det till polisen. Förvåningen när man beslutar att väcka åtal för brott mot vapenlagen är stor, hur kan man göra så mot en journalist som vill visa på hur lätt det är att få tag i vapen?

Kanske för att det ÄR ett vapenbrott att inneha och handla med vapen man ej har licens på. Det ligger liksom i dess natur, smaka på ordet illegala vapen så inser man ju var landet ligger. Att påstå att det inte fanns något brottsligt uppsåt i detta och därför inte borde kunna bli ett åtal är ju rent skitsnack eftersom journalisten och tidningen i fråga definitivt försökte visa på exakt den problematiken, nog visste man att det var brottsligt att skaffa ett illegalt vapen. Man valde att göra det ändå för att föra det i bevis hur lätt det var att göra. Det spelar faktiskt ingen roll om det fanns ett allmänintresse av detta och att man direkt lämnade vapnet till polisen, själva handlingen i sig är brottslig och i vissa fall kunde till och med planeringen av en sådan handling kan också vara det.

Det är en väldigt otrevlig situation om journalister skall tillåtas att bryta mot lagen, eller rent av stå över den i form av straffimmunitet bara för de är journalister. Det känns fantastiskt otrevligt att tänka den tanken till slut.

Även Göran Jartin skriver insiktsfullt om journalister på Google+ i sin artikel där han drar paralleller till om ett par iranska journalister påträffades i en grupp terrorister exempelvis i London, skulle de då hållas straffria för att de är journalister och skickas hem utan någon påföljd alls? Knappast, det är inte så det fungerar, journalister i allmänhet och särskilt frilansjournalister som är är fråga om i det här fallet tar stora risker för att få en bra artikel. Jag är glad över att de finns men anser samtidigt inte att de skall ha någon sorts carte blanche för att bryta mot lagar oavsett om de är i en demokratiskstat eller en diktatur. Respekterar man inte lagen, hur fel än än kan vara, får man vara beredd på att det kan bli påföljder. Ibland kan det vara värt det också för att visa på just missförhållanden, ibland finns lagar som inskränker de mänskliga rättigheterna och dessa skall förstås med alla medel protesteras mot och försöka förändras.