Jag läste just en artikel på nätet där en person pratar om sig själv och ett problem han har. Han säger nämligen ungefär att »om jag skall förstå ett problem eller något litegrann måste jag förstå det tillfullo« och jag hajade till för jag kände igen mig i detta. Jag undrar lite om det är ett typiskt ingenjörsdrag detta, att borra i detaljerna tills man når pudelns kärna för att sedan kunna sätta samman det igen och få överblicken.

Jag känner det om igen att när någon nämner ett problem eller en företeelse som intresserar mig så kan jag inte bara släppa det. Ibland går jag i dagar och tänker på det. Jag kan bli distraherad ibland så att jag inte aktivt funderar på det, ibland ett halvår i taget – men förr eller senare brukar jag återvända och då brukar jag sätta mig och försöka ta reda på en massa fakta om det går.

Google och Wikipedia är fantastiska verktyg, ibland kan jag bli sittandes slösurfandes på wikipedia för att hoppa från artikel till artikel och bara hitta mer och mer att lära mig om olika saker. Det var så jag fann det kosmiska skummet något som helt gått mig förbi tidigare i de vetenskapliga forum som jag följer.

Men åter till själva observationen. Jag har ofta en sorts diskussion med min fru om saker och ting och där jag kräver att kunna förstå bitarna för att se helheten. I går t.ex. talade hon om ett ställe hon varit på inne i Stockholm. Det låg två stopp från T-Centralen. Jag frågade om det var röd eller grön linje hon reste från men det kom hon ej ihåg utan hon talade om vilken trappa ned hon gått till tunnelbanan. På så vis kom vi fram till att det var gröna linjen och Rådmansgatan som var destinationen. Men inte utan en viss diskussion – och detta är något vi upptäcker ganska ofta att vi har lite svårt att kommunicera rakt om.

Jag tänker i siffror, geometriska former, tre grundfärger plus svart och vitt, linjärt och logaritmiskt, enkel- eller flervariabel utan stora problem. Hon tänker i fler kulörer än jag har namn på, aldrig i siffror annat än i ental-två-flera-många och hennes geografiska relationer mellan olika platser är baserad på bildminne och känsla medan mitt är mer en karta och en kompass.

Det är spännande, friktionen är inte allvarlig utan snarare roande för det mesta men det är också intressant tycker jag. Jag har inte med samma klarhet insett tidigare att det finns flera sätt att minnas på, det är väl naturligt att tycka att ens eget sätt är det »normala« det kan man ju förstå men det är intressant att försöka tänka annorlunda.

Det är fortfarande så att jag tycker om att plocka isär saker. Det har jag gjort sedan jag var liten, jag tycker om att beskåda sakers beståndsdelar, hur de sitter ihop med andra saker som enskild del och som del av en helhet – här föreligger inga problem eller konflikter i min hjärna, det är så saker och ting fungerar. Jag tycker om att lösa problem också. Det är tillfredsställande på många plan och jag tycker inte minst om att sätta samman saker och att laga till dem. Därför passar det väl ganska bra att jag tycker det är rätt kul att programmera eftersom det verkligen handlar om att sätta samman små delar till en större helhelt.

Men jag tycker också om mer fysiska sådana utmaningar. Det är säkert därför jag blev ingenjör för att jag har en viss analytisk förmåga, gillar att plocka isär och sätta samman saker, har ett gott sifferminne.

Jag har däremot jättesvårt att minnas folks namn. Det måste jag hela tiden öva på. Jag glömmer också ansikten som jag sett en gång ganska lätt, det kräver lite mer av en ansträngning att komma ihåg och namn, när man tar i hand och hälsar på tre – fyra personer så är det väldigt svårt till och med om jag anstränger mig.

Kanske hänger det ihop och det finns ju vissa typer av autism som också drar åt det här hållet, exempelvis Aspergers syndrom och liknande. Inte för jag tror jag har det men det finns ju ett spektrum där folk befinner sig på den här skalan eller vad man skall kalla det.

Det händer ganska ofta när jag läser om något, det kan vara arbetsrelaterat eller helt andra saker, som jag behöver skaffa mig mer detaljkunskap innan jag kan ta till mig den mer övergripande biten. Det som ofta inleder tekniska rapporter den så kallade »executive summary« har ett väldigt lågt värde för mig det är mycket mer värdefullt att förstå hur man kom fram till en viss slutsats eller hur man genomförde en undersökning, ett test, hur man gjorde en mätning. Om jag förstår hur man gjorde förstår jag också syftet och varför resultatet blev som det blev och det är för mig helt nödvändiga delar för att kunna ta till mig av resultatet.

Därför kan jag nog upplevas som rätt ifrågasättande eftersom det ligger till på det här viset. Men det bottnar i en sorts oförmåga att acceptera helheten om inte detaljerna finns presenterade på ett hyggligt sätt.

För det är inte bara problem som kan plockas isär och sättas samman igen, det är även slutsatser och resultat, något som inte minst är viktigt när dessa baserar sig på statistik eller liknande metoder snarare än hård matte.

Ni får leva med det. Jag är sådan.