Jag läste nyligen en artikel i DN som gjorde mig starkt uppmärksam på något som håller på att ske i våran värld. Jag fick direkt en oroande känsla i maggropen och känner att det är något stort och väldigt otrevligt som sker, inte bara på den svenska politiska arenan, ej heller den skandinaviska utan pan-europeiskt och till och med globalt. Tecknen är vart och ett för sig inte särskilt oroande men tillsammans målar de en bild som alla borde tänka över ett varv till.
Över hela Europa håller fler och fler främlingsfientliga och rent av fascistiska partier på att ta sig in och cementera sig i regeringar och på kommunal och regional nivå. Vi ser det i Sverige där SD samlar missnöjesröstare och de som är trötta på ett icke-fungerande socialdemokratiskt parti. Vi ser det i Danmark där Dansk Folkeparti som har över tio procent i tinget. Vi har Breivik i Norge som agerar från ett totalsjukt men nationalistiskt ultrakonservativt perspektiv som inte ens går att riktigt förstå. I Ungern och Frankrike debatteras ”Zigenarfrågan” kraftigt och partier växer fram och skaffar sig en politisk bas med detta som grund. I Holland finns Geer Wilders och PVV med 15 i regeringen där slöjförbud, halalförbud och moskéförbud står på deras program.
I vårat grannland Finland har vi Sannfinländarna, i Frankrike finns Front National och i Norge har vi Fremskrittspartiet. Alla dessa med nationalistisk prägel och de flesta är euroskeptiska, vill begränsa invandringen, åtminstone av utomeuropeiska människor, många med ett tydligt och uttalat motstånd mot exempelvis Islam och kulturer som inte tillhör den europeiska floran.
Det var denna artikel i DN som formulerade något som mitt bakhuvud gått och grunnat på ett tag och det kändes mycket obehagligt. Det är läge att köpa in och läsa Magnus Lintons bok ”De hatade” som påpekar just dessa tecken som många av oss nog kanske sett men inte kopplat samman förrän nu.
Jag skall väl säga att jag är inte någon utpräglad vänstermänniska. Jag är mer situationsberoende och tycker att personlig frihet är väldigt viktigt och måste balanseras mot ett högt skattetryck, samtidigt så är jag för invandring, bistånd, ett väl fungerande socialt skyddsnät, en bra sjukvård (men gärna med privata alternativ) med mera som är kanske mer traditionellt konservativa ståndpunkter. Så egentligen är jag väl sammantaget någon sorts center-liberal men jag är definitivt inte nationalist.
Jjag oroas av hur fler och fler ultrakonservativa hörs i politiken, hur nationalismen gror och växer kraftigt i takt med att europas ekonomier har kommit på fallrepet. Ibland förkläds detta i kristendom och ideal som kärnfamiljens väl och ve, abortmotstånd, antifeminism, ett förlöjligande av varje motståndare genom att slänga uttrycket ”politiskt korrekt” mot dem för att underminera meningen i det som sägs.
Egentligen har alla länder med en agrarisk (jordbruksbaserad) ekonomi det ganska tufft just nu, särskilt om man inte har andra naturtillgångar eller en bred industriell bas att luta sig mot. Här har Sverige det ändå rätt väl förspänt, både med industri, skogsnäring, hightech, billig tillgång på elkraft mm.
De arga rösterna i Grekland inför sparpaket och eurokris är en perfekt grogrund för något mycket obehagligt och sådant här har en tendens att sprida sig. Spanien har under lång tid haft en knackig ekonomi, Italien går väl inte heller direkt lysande, Portugal har det riktigt kämpigt och fler och fler röster hörs som talar om att ”dra sig ur” vad gäller det europeiska samarbetet, som om det vore möjligt att spetta lös sitt land från resten av Europa och flyta fritt.
Liknar nu inte den rådande situationen väldigt mycket det trettiotal i vilket nazismen föddes där plötsligt en ledare steg fram och agerade kraftfullt och lovade att göra landet starkt och mäktigt igen? Det kanske är tur att den tyska ekonomin, mycket av motorn i hela den europeiska ekonomin, fortfarande är så pass stabil som den är, åtminstone just nu. Det modererar troligen effekterna som den dåliga ekonomin annars skulle haft på den politiska arenan inom EU.
Man skall minnas att EU är sprunget ur samarbetsorganisationer som hade till uppgift att förhindra det som ledde fram till andra världskriget en gång i tiden genom att låta de europeiska staterna närma sig varandra och frotteras på en öppen inre marknad. Därför är det kanske inte så konstigt att de krafter som verkar nu snarare försöker bryta sönder detta och den stabiliserande verkan som EU har på europa genom omfördelningspolitik, samarbeten och politik över gränserna.
Tecknen är dock allt för tydliga och jag tror inte EU har råd att ”förlora” Grekland oavsett sparpaketskrav eller andra punkter som de grekiska EU-skeptikerna vänder sig mot. Just nu är det något av en krutdurk men om det växer fram en tillräckligt stark ledare i en tillräckligt stark nation eller region kan det här bli väldigt otäckt och det väldigt snabbt. Några av de här länderna är också länder med en ganska stor armé jämfört med antalet invånare i länderna, jag hoppas jag aldrig får se två europeiska arméer marschera mot varandra i strid.