Kommer till stationen i morse, alla insatståg plus hälften av ordinarie tåg inställda. Med den belastning som är på pendeln sträckan Kungsängen-Centralen så betyder det omedelbart överfulla tåg, jag missade mitt morgonmöte och har egentligen ingen altetnativ vettig resväg till jobbet.

Sur och trött på Stockholmståg och banverket (numera Transportverket) som inte kan få vagnarna och växlar i skick. Kliver på i Kallhäll och sätter mig efter att ha väntat 30 min på en svinkall plattform innan det till sist kommer ett försenat tåg. I Jakan är det redan fullt och de stackarna i Spånga hade inte en chans, de blev lämnade kvar denna kalla vintermorgon. Just som stämningen är som sämst hör jag någon ropa:

”Pitt!”

Det är den härliga tjejen med tourettes som är i vagnen. Plötsligt tittar folk upp, lystrar och ser på varandra, en munterhet sprider sig i vagnen trots missade möten och försena ankomster till jobb, skolor och dagis.

När tåget kommer till Sumpan går jag av och byter till tuben som tar mig till Stadshagen och bara en liten promenad från jobbet. En riktigt trist tisdagsmorgon har genom ett trollslag förbytts i en härlig stämning.

Det borde finnas fler som ropar ”Pitt!” i trafiken, inte för att drivas gäck med eller skrattas åt utan för att påminna oss on att vi är individer även i kollektivtrafiken när den strular. Massan av ryggar, bakdelar, höfter, bröst, axlar och ansikten som först mest påminner om nötkreatur i intelligens, form och konsistens, blir plötsligt individer igen, får tankar, känslor blir personifierade, men ändå hör vi alla samman.

I dag behövdes det något extra för att lyfta stämningen på tåget. Det är jag glad för skedde!