För ett par dagar sedan här i veckan satte jag mig som vanligt på pendeltåget för att åka till jobbet. Stationen efter där jag klev på steg en ung kvinna ombord som betedde sig lite underligt men det tog inte lång stund för folk omkring att förstå att hon hade Tourettes syndrom, en lite märklig sjukdom som gör att man inte kan låta bli att säga t.ex. fula ord i folksamlingar. Kvinnan som satt på andra sidan vagnen från mig sade ”fitta-snopp” då och då och ja det var en och annan i vagnen som tyckte det var lite lustigt men de flesta förstod nog vad det handlade om och brydde sig inte särskilt mycket om det.

Så kliver det på en man senare som luktar kraftigt av tobaksrök och ser rätt oborstad ut. Han slår sig ned bredvid mig på tåget och kvinnan med tourettes skriver SMS eller liknande på sin telefon och då och då kommer det ett ”fitta-snopp” och efter en stund ser mannen ut som om han inte riktigt vet vad han skall göra men finner sig och lutar sig över mittgången helt nära kvinnan och ryter till: ”Är det du som sitter och låter!?”.

Halva vagnen hoppar högt och stirrar förfärad på mannen. Kvinnan ser oerhört generad ut och säger ”det är en sjukdom” mannen ser mest ut som han inte begriper vad som pågår men han känner hur resten av pasagerarna håller andan och efter kanske en halv minut, som känns som en timme, lämnar han sin plats och går längre bort i vagnen — kanske insåg han att han hade gjort bort sig.

Jag återgår till min podradio men efter en kort stund ser jag att kvinnan sitter och torkar sig i ansiktet. Hon gråter efter buffelns framfart och det är snart dags för mig att gå av. Jag reser mig upp, det ligger inte normalt i min natur att agera i sådana här situationer men jag önskar alltid att jag skall ha civilkurage att säga till bufflar som beter sig som han. Nu gjorde jag inte det men jag fick i alla fall fram ett ”bry dig inte om honom” när jag stannar vid henne upp på väg mot utgången. Jag känner mig lite dum men det leendet jag fick tillbaka gjorde resten av min dag till något speciellt. Efter mig kom en annan passagerare, en kvinna, och satter sig bredvid kvinnan med tourettes och pratade med henne. Jag lyssnade inte på vad jag sade utan klev av i Sundbyberg. Det gjorde även de andra två kvinnorna och när de gick förbi fick jag ett litet tack.

Någon dag senare sitter jag på samma tåg och åker till samma ställe. När jag går i gången mellan pendeltåget och tunnelbanan hör jag plötsligt någon som hojtar ”fitta-snopp” så det ekar, sedan en gång till och jag ler lite för mig själv och skyndar vidare mot mitt tunneltåg på väg till jobbet.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur jobbigt och vilket socialt handikapp och hur utsatt man måste vara om man lider av detta. Men jag hoppas att det finns fler människor som bryr sig om än bufflar där ute och det är jävligt coolt att trots ett sådant handikapp som det ändå måste vara överkomma det hela och strunta i bufflarna där ute.