Interstellar (Spoilers!)

Så var vi och såg filmen ”alla” pratar om och den var snygg som sjutton, första gången vi ser en någorlunda vetenskapligt renderat maskhål på bioduken samt ett svart hål med tidsdistorsion även om den var kraftigt överdriven.

Tyvärr tycker jag inte resten av storyn håller hela vägen det var ganska många saker jag störde mig på där. Det började ganska bra men sedan fyller det ju på med tidsparadoxer och annat samt en del väldigt ologiska beslut som när protagonisten i slutet bestämmer sig för att strunta i familjen, det enda som hållit honom samman under resan och drar iväg för att söka lyckan hos tjejen som precis begravt sin kärlek.

Dessutom håller inte fysiken något vidare vid en närmare studie. Tidsdilatationen på första planeten man besöker beskrivs som 1 timme motsvarande 7 år på jorden. I ett sådant gravitationsfält skulle tidvattenkrafterna slita planeten och folket i stycken. Egentligen borde det vara snarare så att 1 timme motsvarade 1 timme och 4 minuter på jorden.

En annan sak var att planet nummer 2 förefaller långt mycket kallare än planet nummer 3 som beskrivs som ännu mer avlägsen men har minst lika bra dagsljus.

Den celesta mekaniken lämnar också en del övrigt att önska även i denna film men det får duga. Det är i alla fall det absolut snyggaste maskhål och det absolut snyggaste svarta hål som vi sett på bioduken någonsin. Storyn är i övrigt rätt okay, har sina twistar och fängslar en del.

Berättartakten är ganska mjuk och filmen påminner i mer än en scen om 2001 faktiskt. Jag till och med förväntade mig att någon AI skulle knäppa ur (i stället var det en människa som gjorde det) men det fanns en del likheter och jag tycker det var skönt att berättartempot inte var så sjukt högt.

Science Fiction man bör se

Jag ville dela med mig av vad jag tycker är bra science ficton. Alla de som jag listar här är inte bra på samma sätt, en del har rent cineastiska kvaliteter, andra har en bra och väl genomtänkt storyline ibland är det andra saker som jag tycker är värt att se men alla är värda att se och bör räknas som grundkunskap för den som är science fiction-intresserad.

Alien

Denna klassiker bland Sci-fi film av Ridlety Scott har verkligen förtjänat en bra placering. Det är en obehaglig, smygande, klaustrofobisk film som är en blandning av skräckfilm och sci-fi på bästa sätt. Rymdskeppet Nostromo plockar upp en nödsignal och man går ner på planetens yta med en rymdfärja för att undersöka signalen. Uppföljarna blev aldrig riktigt lika bra, men jag älskar Sigourney Weaver så jag ser dem också bara för den skull. Bland uppföljarna är annars Alien III den som kommer närmast samma hit som Alien.

Tvåan är mest en actionrulle av det mer hjärndöda slaget (James Cameron som regisserat den) men för visserligen storyn framåt något, trean är riktigt bra (Finch), tillbaka till det smygande temat som är Aliens varumärke och fyran vet jag inte riktigt vad man skall säga om den börjar bra och passar bra in i Aliens-serien, Sigourney Weaver är helt brilliant inledningsvis och fram till sista tredjedelen av filmen. Jag stänger alltid av innan man kommer till slutet. När jag såg den på biografen ville jag själv skriva om slutet.

The Cube

Trots sina uppföljare är denna lågbudgetfilm som egentligen bara utspelar sig i ett och samma rum till 90% en film som får en att tänka efter. Det tar ett tag innan man inser komplexiteten och i princip bränner man väl hela specialeffektsbudgeten på en enda scen i början av filmen.

Filmen regisseras av Vincenzo Natali och är en psykologisk thriller i en extrem miljö. Den behöll sitt grepp om mig från första till sista minut och trots att uppföljarna hade betydligt större budget och bättre effekter är det ändå den första filmen som är ledstjärnan och den bästa tycker jag.

I början av filmen får vi snabbt kontakt med en grupp människor som befinner sig i en extrem och ofamiljär miljö. De försöker ta sig ut och inser snabbt att de befinner sig i ett slags labyrint. Dessutom upptäcker de att vissa rum i labyrinten är försedda med dödliga fällor.

Hur hamnade de här? Varför hamnade de här? Hur hittar man ut? Gruppdynamiken är det som verkligen gör den här filmen och den är ganska jobbig på sina ställen och man börjar undra hur man själv skulle reagera i en liknande situation.

2001 och 2010

Arthur C. Clarkes mästerverk i filmversion lämnar mig inte oberörd. Oklanderlig fysik sånär som på några små detaljer där exempelvis man inte ser atmosfärskimret runt jorden och när man gör en EVA utan rymddräkt även i några sekunder så är det tveksamt om det går så bra som det gör.

Den här är finstämd och lågmäld. Inget swish-swoosh, rymdskeppen glider genom mörkret som smäckra delfiner till Richard Strauss musik.  Det är verkligen inget pang-pang här utan mera finstämt och högtravande precis som det skall vara i Clarkes framtidsvisioner.

Enligt min ringa mening är 2010 den mer välgjorda rullen och framför allt är det fantastiska miljöer. Missa intr rymdpromenaden mellan det ryska rymdskeppet och Discovery där en hel värld fick lära sig att kyckling på ryska heter ”kuritsa”.

Pitch Black

En rulle med Vin Diesel jag faktiskt gillar. Storyn är fullkomligt brilliant, den gör inte våld på fysiken nämnvärt och hela sättet man filmat på är fantastiskt. Bakgrunden är ett skepp som kommer ur kurs, träffas av en meteoritsvärm och tvingas nödlanda på en planet som är mestadels öken. Det visar sig snabbt att det inte verkar finnas någon natt på planeten då den har tre solar. Utom vid mycket speciella tillfällen när det blir solförmörkelse och planetens egentliga invånaren kommer till liv.

Detta är första filmen med ”Riddick” som spelas av Vin Diesel. Uppföljaren som heter ”The Chronicles of Riddick” är visserligen också bra på sitt sätt men når inte upp till den klassen som jag tycker den här håller. Gillar man Riddick som karaktär skall man förstås dock se uppföljaren också.

The Fifth Element (Det Femte Elementet)

Den här filmen med Milla Jovovich och Bruce Willis i huvudrollerna, tillsammans med Gary Oldman som den ondaste av onda, regisserade av Luc Besson och kryddade med Maïwenn Le Besco som Diva Plavalaguna (vars sångröst görs av Inva Mula Tchako) är en formlig kavalkad i en ganska otypisk Sci-Fi. Riktigt bra musik dessutom och en härlig story som till och med passar för både stora och små, fylld med humor och ändå viss spänning och den hör definitivt till mina feel-good filmer.

Jag älskar Gary Oldman i roller som denna. Galen diktator

gör ingen bättre än honom och ända sedan jag såg honom i Leon

(The Professional) som den fullständigt galne och tillika onda knarkpolisen han spelar där så har jag verkligen utvecklat en fablesse för hans sätt att spela ond skurk. Det är också han som gör ”ögongrejen” (alla Gökvägens vänner som varit på filmkväll med oss där borde känna till den numera).

När kompositören Eric Serra visade sopranen Inva Mula noterna till stycket hon sjunger skrattade hon och sade att det är inte möjligt för en mänsklig röst att ändra tonhöjd så snabbt som krävdes. Därför spelades vissa stycken in separat och klipptes sedan samman. Resultatet blev härligt utomjordiskt och oerhört passande.

Sunshine

Ett ganska okänt mästerverk som handlar om att vår närmaste stjärna solen håller på att dö. En expedition skickas dit för att genom en ”stellar bomb” försöka tända om stjärnan igen. En thriller som hela tiden växer på tittaren, mycket välgjord och ett manus som är väl genomtänkt likaså mycket bra skådespelarinsatser som gör att den här filmen vill aldrig riktigt släppa sitt grepp.  Delar av den är rätt obehaglig och den psykologiska biten i storyn lyfter den. Ett visst moraliserande på amerikanskt manér kan kännas lite trist men tar dock inte över helt och att den är så visuellt snyggt gjort gör att man köper ett par moralkakor utan för stora problem.

”Eight astronauts strapped to the back of a bomb. My bomb. Welcome to Icarus II.”

Hela filmen bygger på att skapa en så extrem miljö som möjligt

och sedan spela ut hur människorna i den påverkas av detta, av det öde som väntar dem och när saker börjar gå fel på vägen aktualiseras det återigen. Själva solen blir en sorts religion för vissa, andra tappar humöret och smockan hänger i luften men ändå finns där en tro på uppdraget som genomsyrar allt.

Och framför allt, vad hände med Icarus I som sändes iväg sju år tidigare?

The Thirteenth Floor

Den här filmen var helt fantastisk när den kom men den skuggades helt av The Matrix som handlar lite om samma tema. Den påminner också en del om eXistenZ men är betydligt mer intrikat. Storyn är fantastiskt välgjord och skådespeleriet helt okay. Filmen kräver att man är med på ett helt annat sätt än exempelvis The Matrix, här är det mer subtila ledtrådar som gäller och man utforskar existentialismen ganska väl. Även Dark City som är en samtida film spelar lite på detta tema men som sagt, The Matrix stal hela showen på biograferna och de här filmerna glömdes närapå bort helt.

Den här filmen hör till allmänbildningen inom Sci-Fi genren och har du inte sett den behöver du sätta upp den på din lista nu.

Blade Runner

Kultklassiker som skapade en hel genre efter sig av dystopiska cyberpunkfilmer men detta är originalet och oslagbart bra. Ridley Scott gjorde verkligen bra från sig i denna. Den finns dock i ett antal olika versioner och dessutom en amerikansk variant av hollywoodslut som jag inte riktigt är med på. Försök se versionen The Final Cut eller Directors Cut.

Terminator 2: Judgement Day

Den här rullen slog allt som tidigare skådats på duken när den kom. Återigen regisserade James Cameron ett koncept som verkligen tilltalade en bred publik. Det var det ultimata testet för stereoanläggningen i varje biograf som den spelades på och Arnold var verkligen suverän. Storyn, som tyvärr har lite för många logiska hål för att riktigt fungera för mig, fortsätter snyggt på ettan som idag känns väldigt cheesy.

Den blanka cyborgen som högteknologisk terminator, den äldre modellen som spelas av Arnold som lär sig mänskliga värderingar på vägen samt animeringarna och  slutstriden är verkligen riktigt snygga i den här actionfilmen som fick även folk som avskydde science fiction att gå och se den på biograferna.

Solaris (2002 remake med George Clooney)

Originalet är också bra från Andrei Tarkovsky 1972 men jag tycker bättre om Clooney som skådespelare så jag rekommenderar hellre den här. Båda bygger på, och följer ganska väl, boken av Stanislaw Lem.

IMDB page for Solaris

Det den här filmen gör bra är att verkligen visa på hur konstigt ett möte mellan människan och en utomjordisk ras kan vara när man saknar gemensama referenser. Den här filmen är inget för nybörjaden i gebitet utan för finsmakaren som är sugen på något mer hårdkokt.

Trots att det är ganska länge sedan jag sett filmen kan jag inte sluta tänka på vissa intryck som jag fått från den, originalet från 1972 eller boken av Stanislaw Lem. Det är en störande film, i mitt tycke på ett mycket bra sätt,  men jag har faktiskt varit med om att folk har blivit riktigt arga när de har sett den och är man inte en njutare av science fiction bör man närma sig den med viss försiktighet.

Man glömmer den inte. Även om den är ganska kort, under 100 minuter.

Moon

[Moon Movie Poster]Moon är en intressant film regisserad av Duncan Jones. De filosofiska delarna i den är brillianta och den är en av de mindre förutsägbara sci-fi som producerats på senare tid. Den utspelar sig som namnet antyder på månen där man har en gruvdrift efter ett ämne som används för att generera energi på jorden. Detta skickas genom en accelerator från månen med jämna mellanrum. På månens yta kryper gruvmaskiner omkring över enorma områden och fångar upp ämnet som behövs och en person finns på en bas för att övervaka operationen och se till att inget går snett.

Efter tre år på månen är det dags för vår huvudperson att bli avlöst. Det är då det börjar inträffa underliga saker. Den här filmen försöker inte charma dig med mästerliga specialeffekter även om de som finns där är bra utförda, i stället är det själva storyn som är central och den utspelar sig mästerligt.

Serenity

Filmen kom efter TV-serien ”Firefly” och det är rymdskeppet i serien som heter ”Serenity”. Firefly var verkligen en serie för finsmakare men lades tyvärr ned efter bara en säsong. Serien utspelar sig i ett dystopiskt universum med många nybyggare på olika planeter. Man har precis hämtat sig från ett inbördeskrig och besättningen på Firefly har på olika sätt deltagit på den förlorande sidan i kriget.

Filmen bygger vidare på serien och man bör ha sett serien för att ha maximal behållning av filmen.  Den förklarar inte bakgrunderna alls så om man inte har läst på annars är det nog värt att se serien. Det är faktiskt inte så många avsnitt heller. Hela serien är egentligen ett westernäventyr i rymden, jorden som var har blivit överfolkad och i stället har mänskligheten funnit ett nytt stjärnsystem med oräkneliga planeter, månar och planetoider som terraformerats till nybyggarvärldar. På de centrala planeterna härskar ”alliansen” medan på de yttre världarna är det mer ruffigt. Alliansen är dessutom den vinnande sidan i kriget.

Detta är ett exempel på intelligent och välproducerad sci-fi

A Clockwork Orange

Har beskyllts för att vara endast en kavalkad i ultravåldoch var dessutom censurerad i många år i flera länder i europa. Regisserad av Stanley Kubrick så är filmen ett mästerverk och tillhör allmänbildningen att ha sett. Framför allt är det vad som händer efter att huvudpersonen varit i fängelse och fått sin behandling där som är det intressanta ur ett större perspektiv men filmen är också snyggt gjord på andra sätt.

Extra dubbelplus för språket – en generation har här lärt sig ordet ”britva” för rakkniv…

eXistenZ

Cronenberg förnekar sig inte. Den här rullen är rätt Cronenbergsk och naturligtvis är det också mycket bra om man är i rätt läge för att uppskatta honom. Storyn är inte fullt så komplex som den skulle kunna vara och den utvecklar sig till en saga som stundtals är svår att skilja vad som är verkligt eller inte.

En spelutvecklare flyr från lönnmördare och under färden måste hon spela sin senaste virtual reality-konstruktion för att se om den blivit skadad. Snart flyter världarna samman och tittare får inte helt lätt att avgöra vad som är orsak och verkan, vad som är riktigt och vad som bara sker i spelet eller om det är så att spelet och världen är sammanlänkade…

Avatar

avatar

Vad kan man säga. Datoranimation i härlig symbios och återigen Sigourney Weaver, det blir inte mycket bättre än så här tycker jag.  Storyn är relativt trivial och ganska förutsäg

bar men det gör inte så mycket, det är klassiska teman, snygga miljöer oändligt snygga animationer och en välskriven dialog och genomarbetat i detaljerna. Här har James Cameron gjort bot ordentligt.

Elaka tungor kallar den en rehash av Pocahontas, Dansar med vargar och den sista samurajen. Jodå jag förstår mycket väl varifrån det kommer men det är ju dessa klicheer som om och om igen utforskas i filmens värld och här görs det väldigt bra.

Och förresten har jag alltid haft en crush på Sigourney Weaver. Så det så.

The Abyss

En av de stora 80-talarna som fortfarande håller att se om och om igen. James Cameron ger en kavalkad i teknik och det var definitivt en banbrytare när den kom. Historien baseras på en sjunken atomubåt och marinen ber en närbelägen oljerigg samarbeta med några navy SEALS för att hitta den och varför den har kraschat. Under vattnet stöter gänget på ett antal svårigheter och friktion uppstår mellan teamen. Det är då de upptäcker att de inte är ensamma i djupet…

The Sphere

SpherePåminner lite om The Abyss men det är en annan twist på historien och framför allt är det flera scener i den här som är oerhört välspelade och som väcker eftertanke. På havets botten finner man ett 800 meter långt föremål. En samling vetenskapsmän sätts samman och skickas ned i djupet för att undersöka fenomenet. Vad de finner är mer märkligt än vad någon skulle kunna föreställa sig. Bra skådisar, välskrivet manus och snyggt filmat.

Event Horizon

Ett måste för den som gillar sci-fi inom skräckisgenren. Sam Neil är fullständigt brilliant i denna rulle och den är riktigt riktigt snyggt gjord. Storyn handlar om ett speciellt skepp som byggts för en testfärd där man använder sig av ett svart hål för att vika universum och på så vis snabbt kunna färdas till en annan plats, fortare en ljuset. Skeppet försvinner spårlöst under sin provfärd och är sedan borta i flera år tills det plötsligt igen återkommer till en omloppsbana utanför planeten Uranus. Ett search & rescue-team får omedelbart order att bege sig till platsen för att hämta eventuella överlevande.

Pandorum

Pandorum är en mycket obehaglig film som tar en oväntad vändning när man precis tycker sig ha kommit på hur den fungerar. Den är egentligen en skräckis i en miljö som är inte helt ovanlig men den är ruggigt snyggt filmad och påminner faktiskt lite om Event Horizon.

Jorden håller på att gå under och i ett desperat försök att rädda mänskligheten sänds ett kolonisationsskepp iväg mot en avlägsen planet som lämpar sig för mänskligt liv. Under färden ligger de flesta nedfrusna medan en pilot är vaken som övervakar och ser till att skeppet går som det skall mot sin destination.

När två piloter vaknar samtidigt och inser att något gått snett börjar dramatiken. Den faktiskta sanningen som skall uppenbara sig senare är värre än vad någon kunde föreställa sig.