Obiter Dictum

Om du inte har börjat lyssna på denna fantastiska podcast från odpod.se ännu så är det hög tid. Lite grabbig men väl intressant för oss som gillar skräpkultur. Dessutom är de lagom nerdiga och jag älskar att plocka referenserna till olika filmer, böcker mm när de talar om saker och ting.

Backa tillbaka och lyssna till deras episka säsongsavslutningsavsnitt, exempelvis the singularity eller där de dissekerar kultrullen Blade Runner.

Lägg genast in den i din favoritpodprogramvara. Jag rekommenderar Google Listen på Android eller Juice för Windows, Mac eller Linux.

The victims of Swine Pest

Who are the real victims of the recent Influenza A/H1N1, also known as Swine Flu, scare from the media? Of all the cases of people who unfortunately got infected there were 26 deaths and still it got a whooping rating of 5 out of 6 on the WHO pandemic scale, the highest rating anything ever has got on the scale since its start in 2005 (just after the last scare the bird flu). 

It is clear that this scale is not based on the actual lethality or how easy people are infected, a normal flu that we have yearly kills somewhere around 500 000 people (mostly those already sick or at a avery young or very advanced age) world wide and infects millions and it never get more than a ”yeah whateva” from the WHO pandemic scale – the . Where is the sense for proportions here?

I even had several people sending emails, almost daily about buying stocks of gloves, breathing masks, handwash alcohol, sterilization fluids and other such good to have if the Great Pandemic should strike us down.

Let’s take a look at what actually happened. The three top nations had the following statistics:

Mexico: 1 112 cases, 42 deaths
USA:  653 cases, 1 death
Canada: 165 cases, 0 deaths.

Out of a total of 1 930 confirmed cases in three countries there were 43 deaths.

The name itself provoked some responses, Egypt took the chance to rid the country of some 250 000 pigs because of it. Other nations had similar responses, some of the more extreme left-wing people in in Europe started to demand new vaccine factories being built.

For this people where hammered in the media with article after article about how to isolate themselves from the greater society and avoid the pig plague by avoiding contact with other people. The economical cost of the scare when people starts hamstering medicine and canned food is outrageous. In Australia people where told by local goverment no less to stock up for at least two weeks worth of food, for their personal survival.

Whole communities in the US shut down schools, work places and public office buildings for no other reason than fear based in the drummed up scare tactics of the public media conglomerates. Even when the more scientifically sound organisations finally came out and tried to calm people down they did not get by far the same headlines as the stories designed to scare people got.

Cuba closed all air traffic with Mexico, other countries followed suit leaving people there on holiday stranded for fear of a pandemy that already showed all signs of being low-risk.

I find this to be total madness.

Ledin Rasar – Sluta kopiera vår musik

Det hade kunnat vara en artikel ur en dagsfärsk tidning men det är det inte. I stället är det en artikel från en något annorlunda tid i en annan era, en tid då hockeyfrillan var högsta mode och kassettbanden senare skulle komma att beläggas med en speciell skatt för att ta upp pengar åt artisterna via organisationen STIM (svenska tonsättares internationella musikbyrå).

Denna kassettskatt har sedan utvecklats till att omfatta brännbara CD- och DVD-skivor vilket är otroligt trist eftersom vi som oftast använder dem för backup av saker och ting skall vara med och betala för ”piratkopieringen”.

Stora kampanjer syntes i media där man hade ett kassettband med den traditionella piratsymbolen med korsade benknotor och en dödskalle och man uppmanade folk att inte kopiera från radion (!) och från varandras kassette.

Historien visar att för varje nytt medias intåg så har skivbolagen förfasats över hur ”deras ” material har kopierats. När radion en gång i tiden började bli var mans egendom och musikradion startade någon gång på tjugutalet och vi i princip bara hade en möjligen två distributörer av musik på stenkaka i Sverige rasade man mot oskicket att spela musik i radion. Det hette då att ”vem skulle köpa skivan om man kan höra den i radion?” och det visade sig ganska snabbt att det var precis tvärt om — ju mer en låt spelades i radio desto fler vax såldes.

Tomas Ledin rasar mot kopieringen
Tomas Ledin rasar mot kopieringen

Det har väl med all önskvärd tydlighet visat sig att kassetterna inte innebar döden för underhållningsindustrin, i stället fick folk möjlighet att göra sina ”blandband” och det visade sig nabbt vara något positivt i det långa loppet för försäljningen.

Samma sak med musikradion, något som man trodde skulle helt ta död på skivförsäljningen visade sig i stället boosta den med många hundra procent. Idag skriver skivbolagen långa avtal med radiostationer och försöker verkligen profilera sig så att just deras musik skall passa olika kanalers profiler i mediabruset i etern där det numera gäller att verkligen sticka ut om man skall synas och finnas. Senare infördes STIM-peng från radio också så inte nog med gratis reklam, man mjölkar också radion direkt. Har man en radio som står i lunchrummet på jobbet skall även företaget betala STIM-pengar på redan betald musik.

Jag tror personligen att i det långa loppet kommer MP3-kopieringen visa sig också ha varit orsaken till en förbättring för artisterna i slutändan (inte nödvändigtvis skivbolagen märk väl) men när Per Gessle himself distribuerar musik på spelare till sina vänner så visar det med stor tydlighet att vi har ett behov och känslan av att ett brott skulle begås är ganska begränsad. Det stora bekymret är väl att STIM inte hittat något sätt att mjölka pengar ur detta.

STIM tar dessutom inte tillvara alla artisters intressen utan endast det som är anslutna genom ett fåtal stora skivbolag vilket gör bilden ännu mer snedvriden. Som ensam artist får du inte ett nickel medan ABBAs tidigare medlemmar för tid och evighet kan fortsätta mjölka vidare — i åtminstoner upp till 95 år efter upphovsmännens död om det senaste tillägget till upphovsrättslagstiftningen går igenom!

Att lagra bilder för framtiden

Ända sedan den första riktiga kameran såg dagens ljus 1826 så har man lagrat bilder på olika medium även om slutprodukten – en pappersbild – ofta är väldigt lika i dag som den såg ut över 200 år sedan så är negativen väldigt annorlunda. Från början använde man silverbelagda glasplåtar, sedan övergick man mer mot fotokänslig emulsion, i mer modern tid använde man kamerafilm av cellulosa med en ljuskänslig silveremulsion och nu för tiden fotograferar de flesta digitalt även om film fortfarande förekommer så vinner digitalfotot hela tiden mark.

Under hela tiden har man haft problem med att lagra negativ på ett säkert sätt. Emulsionen och silverbeläggningen trots framkallning och fixering åldras och det blir svårare och svårare att framställa kopior från originalen. Men trots detta kan man 200 år efter de första fotografierna fortfarande, om än med viss svårighet, använda negativen.

Om vi skall omsätta detta i digitala termer blir problemet uppenbart. Handen på hjärtat hur många datorer som säljs idag har ens diskettstation? Hur många har kvar 5 1/4″ (fem och en kvarts tum) disketter? Har ni ens sett en 8″ (åtta tums) diskett användas? Var hittar man en sådan gammal diskettläsare? Och nu pratar vi inte 200 år tillbaka i tiden, vi pratar knappt 20 år. 

Inte nog med att digitala media går väldigt snabbt framåt och åldras mycket snabbt, arkivbeständiga media är det väldigt snålt med. Jag pratade med en arkivarie en gång som berättade att till de digitala media som räknades som arkivbeständiga med en livslängd på 150 år eller mer räknade man i princip bara hålremsa och hålkort som måste tillverkas med speciellt syrafritt papper, s.k. arkivpapper. På disketter lagrar man informationen med svaga magnetiska signaler som faktiskt med tiden klingar av så sakta och blir allt svårare att läsa tills informationen i princip inte länge kan skönjas. Tidsperspektivet här är kanske något tjugotal år. Magnetband lider av en liknande problematik och vem kan ens få tag i en trådspelare för att spela upp magnetisk tråd som föregick rullbandspelarna som gjorde brett intåg på femtiotalet?

Hårddiskar har samma problem som disketter, de måste underhållas ofta för att man skall kunna känna sig säker på att informationen fortlever och finns kvar. I princip måste man räkna med att en hårddisk är kasserbar efter ca fem år. Dels för att gränssnitten förändras men även för att datat på den sakta klingar av och drabbas av felaktigheter. Det går inte att lägga undan en hårddisk i ens tio år och förvänta sig att man kan använda den efter detta.

CD och DVD lagrar informationen optiskt, med en laser så skjuter man små hål i ett informationsbärande aluminiumskikt i skivan. Detta skikt ligger precis under ytan på ovansidan av skivan, minsta repa här kan göra den helt oandvändbar. Ovanpå aluminumskiktet finns olika lackskikt och skyddsplast och andra lager och en speciell typ av lim används för att foga samman lagren både i de skivor man bränner själv och de skivor som pressas i fabrik för kommersiella produkter från en glasmaster.

Ingen av dessa har en särskilt lång beständighet, jag har själv CD-skivor som har börjat bli förstörda av ålderns tand utan att de för den skull blivit repiga eller liknande. En del är skivor jag i princip aldrig lyssnar på de ligger mest i en kartong. Skivor man bränner själv har knappast mer än 3-5 års livslängd även om de aldrig spelas. Förvaras de mörkt och i rätt luftfuktighet kanske de kan hålla några år längre men glöm 200 år. Dessutom utvecklas tekniken hela tiden. Just nu är den bakåtkompatibel, en gammal CD kan spelas i en modern DVD-läsare i en dator för det mesta men inget säger att detta måste fortsätta ens tio år till.

Vad har vi kvar för olika medier egentligen att fundera över? Gamla minnestyper som ferritminnen och trummor och liknande kan vi slå ur hågen för de har dels alldeles för liten lagringskapacitet och finns inte att få tag i kommersiellt längre. Hålremsa och -kort är dött, det går knappt uppbringa en sådan läsare eller stans för pengar och även om det gick så är kapaciteten väldigt låg, en enda bild från en modern kamera skulle medföra buntvis med hålkort eller rejäla rullar hålremsa så vi kan utesluta dessa helt, trots arkivbeständigheten.

Det egentligen enda vettiga lagringsmediet idag är nog hårddisken och jag tänker särskilt på den löstagbara USB eller FireWire-anslutna hårddisken som har egen strömförsörjning och kan flyttas lätt. USB och Fire-wire som interface har funnits några år nu och kommer nog inte försvinna i brådrasket. Så även om själva hårddiskarnas gränssnitt har vandrat från IDE och SCSI till SATA och liknande så är fortfarande datagränssnittet USB eller Fire-wire detsamma nu som för fem år sedan. När tekniken så tar ett nytt trappsteg måste datat flyttas till det nya interfacet och det är just detta som är grejen, datat måste underhållas för att format och media skall kunna läsas även i framtiden.

Det går inte att bara låsa in mediat och tro man kan använda det om 20 år, det måste hela tiden transporteras till nya media och följa utvecklingen.

Till sist ett tips: Många hårddiskar kan själv fixa sektorer som börjar bli dåliga. Men för att de skall upptäckas måste ibland hela disken läsas igenom. Detta är en av orsakerna till att det är så bra att ta fullständiga backuper minst en gång i månaden. På de viset hinner systemet upptäcka dåliga sektorer innan de är så dåliga att data tappas. På moderna diskar finns ett antal extrasektorer som ”mappas in” där det behövs. Det förlänger livslängden på disken och ökar dataintegriteten.