Joshua Tree skriver om upphovsrätten och hur den används ibland mot vanligt folk. Knappt någon har väl undgått det palaver som utspelat sig mellan mellan Mikael Wiehe och Sanna ”Plong” Rayman över låten ”Sång till en sluss” där hon har satt egen text till Wiehes melodi. Helt i enlighet med remixgenerationens sätt att tänka.
Det tog inte lång stund innan hon drabbades av ett ”Cease & Desist” från Wiehes manager Anders Larsson som ansåg att detta var ett rejält övertramp och ett intrång på Wiehes immaterialrätt. En del tyckte det var konstigt och överdrivet men det ligger i linje med hur upphovsrättens herrar (för det är förvånadsvärt få damer) arbetar.
Joshua kallar dessa herrar för grådvärgar. Och det är en mycket adekvat beskrivning. De uppträder gärna hotfullt och i grupp till och med men om någon står fast och inte ger med sig utan börjar käfta mot och vifta lite tillbaka då backar de ofta.
Föga förvånande, om man har följd hur Apple har jagat tillverkare av Android-telefoner och till och med ett litet café för att försöka freda sitt varumärke från allsköns intrång så inser man att det är för varje rätt funtad människa löjeväckande. När Apple kräver att en telefon får inte vara fyrkantig, svart, ha en renodlad design osv blir det ju skrattretande till och med. Den fullständiga listan som Apple skickade till Samsung kan läsas här men några saker som Samsung då skall försöka hålla sig till för att slippa vapenskrammel är:
- Främre yta som ej är svart
- Övergripande design som ej är rektangulär och ej har rundade hörn
- Skärm som inte är centrerad på framsidan och som har framträdande ramar på sidan
- Inga horisontella högtalare
- Främre yta med framträdande dekorationer
- Inga ramar på framsidan alls
De här människorna håller saker och ting avsiktligen väldigt luddigt, de är inte intresserade av att få ett fall i rätten som går dem emot. Det är tvärt om oerhört viktigt att kunna visa på ett pärlband av segrar för det skrämmer upp vanligt folk så de kanske tänker sig för innan de piratkopierar en CD-skiva eller laddar ned en film. Det är just sådana personer man går på med sina hotbrev och de flesta viker sig väl. Vem vill hålla på och bråka i rätten om något sådant, man kanske blir skyldig pengar för resten av sitt liv och får sin framtid förstörd? Det är häri hotet ligger, där ett helt rättsväsende står på tå för att skydda skivbolagen och företagens egendom mot privatpersoner, deras egna kunder till och med.
I fallet Apfelkindblir det plötsligt ett gapskratt av alltihop. Här har Apple stämt en caféägare för varumärkesintrång för att denne har en logotyp med ett äpple på, det är dock inte mycket som påminner om Apples logotyp och i äpplet syns ett stiliserat barnansikte i profil. Det är dessutom en helt annan bransch men det bryr man sig inte om. In med grådvärgarna bara och försvara varumärket. Det är viktigt.
Nu tar iofs caféägaren strid så det kommer säkert bli en förlikning så småningom men ändå. Det är en otäck utveckling och precis som Josua citerar:
För Titanics tredjeklasspassagerare är det givetvis obehagligt när det mullrar från det övre däcket på det sättet. Flertalet privatpersoner som mottar sådana mejl från vd:n för Sveriges största oberoende artistbolag böjer sig nog direkt utan vidare diskussion.
Nu råkar Sanna Rayman vara ledarskribent på SvD och Peter Santesson är statsvetare och beredda att ta debatten. Det kan de göra som förmodligen är ganska belästa på detta och hur det fungerar. Det är faktiskt tillåtet med parodier.
Vi skulle alla behöva lite extra mod och kurage att stå upp mot dessa grådvärgar och en gång för alla deklarera att det ni håller på med, det är ingenting annat än trams.
