Det är ju så att i Sverige hör glada fester och alkohol ihop, det har varit en mycket lång tradition i vårat land att berusa sig med olika alkoholhaltiga drycker och det är socialt accepterat och till och med rätt fint till en viss gräns.

Jag har tack och lov inte behövt stifta bekantskap med den det riktigt jobbiga missbruket som splittrar familjer och förstör barns uppväxt men ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur vanligt det är på det sättet.

Att vara socialt välanpassad i övrigt men missbrukare av exempelvis alkohol är det som direkt skär sig, det är okay att vara missbrukar i vårat svenska lynne om man är hemlös och eländig men inte om man är chef över en avdelning på ett framgångsrikt företag – då har folk tydligen rätt svårt att hantera detta. På något vis kan jag förstå det vi har väl alla en sorts ide om hur en missbrukare är, ser ut och agerar men det stämmer inte med hur det egentligen ser ut.

I dagens Metro skriver Cissi Wallin om missbrukspersonligheter och hur det inte är acceptabelt att vara missbrukar och om de stereotypa uppfattningar om hur en missbrukare är som många av oss bär på.

Det finns ingen plats för issbrukarpersonligheter i det här landet, det är också för jävla sorgligt. Fest här, skam där, inga konstigheter. Om någon visar tecken på problem mejlar man bara en länk till närmsta, så klart privata och svindyra kognitivterapeut, sedan locket på. Inga konstigheter.

Missbrukare? En luggsliten, fårad gubbe med fladdrig plastpåse utan direkt innehåll som luktar fisk och pratar med sig själv? Eller en snygg, verbal 24-åring mitt i karriären? Jag kommer alltid att fylla min tomhet med något, numera är det oftast socker eller den dåliga sortens bekräftelse.

Cissi verkar veta vad hon pratar om och hon beskriver det i första person — jag har ingen aning om huruvida hon haft problem med spriten eller som det heter på ett småborgerligt värderande och mycket kristdemokratiskt vis – ”etylproblematik föreligger” – men det spelar ingen roll om det handlar om henne själv eller någon annan.

Det sociala trycket är stort för att dricka alkohol när man umgås. Om man inte dricker förväntas man i princip att det är av en anledning, man skall köra bil senare på kvällen eller man är sjuk åtminstone, eller att man är en alkoholist som har kommit ur träsket. En helt frisk människa som väljer att inte berusa sig möts lätt av utrop som

– Vad!? Är du nykter helt i onödan i kväll? Och ingen bil? (Snurrar fingret i närheten av tinningen)

eller något liknande beroende på vokabulären hos sällskapet man gästar om man tar en apelsinjuice i stället för en Carlsberg Hof eller en Gin & Tonic. (Ja en sexa dårå va — jag noterade sist jag var i det erbarmliga landet att om du beställer en GT i UK får du en drink med 2,5 cl alkohol som smakar rent helsicke. Du måste beställa minst en dubbel helst en trippel för de kör likväl med höga glas, is och en 20 cl tonic på den).

Så fungerar det sociala trycket när man hänger med sällskapet för att umgås på krogen eller hemma hos någon så nog brukar det ”nyttjas” som man sade på farmors tid.