Addition 2010-01-15: Turns out there already is a Stockholm chapter of hashers! See comments for more info!
Apparently there is an interesting form of running and socializing that is called ”hashing” that goes on out there. Hashing is a form of ”chasing the hare” following a trail through woodlands or cityscape that ends with a party where the runners enjoy good food and drinks. Hashing started in Kuala Lumpur in Malaysia in 1938 when a group of british soldiers started a hare & hounds running group. They named the group after the meeting place the Selangor Club also known as the ”Hash House”. A ”hare” would be given a short head start to blaze a trail, marking his devious way with shreds of paper, soon to be persued by a pack of shouting ”harriers”. Only the hare knows where he is going, the harriers followed his marks to stay on the trail, somtimes the marks where not too easy to spot requiring a bit of problem solving and reaching the end was it’s own reward because at that place thirsty harriers would find a tub of nicely chilled beers. Some call it a drinking club with a running problem. I thought it was quite nice and was wondering if something like this exists here in Stockholm or if we should just get together and start something. How about a 5 km trail that ends up at a nice beer place that would not mind people showing up all worked up and sweaty in their training clothes looking for a meal and drinks. Better wait until summer time hower. Until then check out the New York City hashers. They’re cool!
Det är ju så att i Sverige hör glada fester och alkohol ihop, det har varit en mycket lång tradition i vårat land att berusa sig med olika alkoholhaltiga drycker och det är socialt accepterat och till och med rätt fint till en viss gräns.
A party at home...
Jag har tack och lov inte behövt stifta bekantskap med den det riktigt jobbiga missbruket som splittrar familjer och förstör barns uppväxt men ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur vanligt det är på det sättet.
Att vara socialt välanpassad i övrigt men missbrukare av exempelvis alkohol är det som direkt skär sig, det är okay att vara missbrukar i vårat svenska lynne om man är hemlös och eländig men inte om man är chef över en avdelning på ett framgångsrikt företag – då har folk tydligen rätt svårt att hantera detta. På något vis kan jag förstå det vi har väl alla en sorts ide om hur en missbrukare är, ser ut och agerar men det stämmer inte med hur det egentligen ser ut.
I dagens Metro skriver Cissi Wallin om missbrukspersonligheter och hur det inte är acceptabelt att vara missbrukar och om de stereotypa uppfattningar om hur en missbrukare är som många av oss bär på.
Det finns ingen plats för issbrukarpersonligheter i det här landet, det är också för jävla sorgligt. Fest här, skam där, inga konstigheter. Om någon visar tecken på problem mejlar man bara en länk till närmsta, så klart privata och svindyra kognitivterapeut, sedan locket på. Inga konstigheter.
Missbrukare? En luggsliten, fårad gubbe med fladdrig plastpåse utan direkt innehåll som luktar fisk och pratar med sig själv? Eller en snygg, verbal 24-åring mitt i karriären? Jag kommer alltid att fylla min tomhet med något, numera är det oftast socker eller den dåliga sortens bekräftelse.
Cissi verkar veta vad hon pratar om och hon beskriver det i första person — jag har ingen aning om huruvida hon haft problem med spriten eller som det heter på ett småborgerligt värderande och mycket kristdemokratiskt vis – ”etylproblematik föreligger” – men det spelar ingen roll om det handlar om henne själv eller någon annan.
Det sociala trycket är stort för att dricka alkohol när man umgås. Om man inte dricker förväntas man i princip att det är av en anledning, man skall köra bil senare på kvällen eller man är sjuk åtminstone, eller att man är en alkoholist som har kommit ur träsket. En helt frisk människa som väljer att inte berusa sig möts lätt av utrop som
– Vad!? Är du nykter helt i onödan i kväll? Och ingen bil? (Snurrar fingret i närheten av tinningen)
eller något liknande beroende på vokabulären hos sällskapet man gästar om man tar en apelsinjuice i stället för en Carlsberg Hof eller en Gin & Tonic. (Ja en sexa dårå va — jag noterade sist jag var i det erbarmliga landet att om du beställer en GT i UK får du en drink med 2,5 cl alkohol som smakar rent helsicke. Du måste beställa minst en dubbel helst en trippel för de kör likväl med höga glas, is och en 20 cl tonic på den).
Så fungerar det sociala trycket när man hänger med sällskapet för att umgås på krogen eller hemma hos någon så nog brukar det ”nyttjas” som man sade på farmors tid.
One morning on my way to work I found several kilograms of ice cubes around the foot of a tree. It later turned out that a company had a party and this was their way of disposing of the left-over ice that never made it into the drinks. They did also look a little... tired...
The rainbow flag, the symbol for the pride movement globally.
We sat out pretty early anticipating a lont of people in town for the big pride parade. This year bigger than anything seen before and although the weather was not so nice it was already people on Hornsgatan, one of the major spots where people gather to see the parade, at eleven in the morning, two hours before the start and three hours before they were expected to arrive at this location.
After a brief breakfast at Café Puck we staked out a good position slightly above the street the parade was going to come through. The weater then quickly turned to worse and a light drizzle started. And then it turned into showers and then quite heavy rain. Did not matter, people were gathering by the thousands anywat.
A 152 groups were marching today and countless of other people, supporting and cheering. Notable events from the parade were the Gay Police community, proud parents to LGBT children and nothing could hold back the lovely mood, not even the pouring rain!
I think the best moment that I had from the whole parade was the proud parents when they walked in, the cheer that rose from the crowd was ear-deafening and the appaluds never seems to cease! It was heart warming to say the least.
I had good use for the towel that I have on my list to bring always for excursions, but of course this time I forgot it and was saved by Jeanette who brought one! (She does that a lot. Saves me, that is.)
The light conditions were far from ideal, it was raining and it was difficult to get the shutter times required to freeze motion, therefore you will see some motion blurring in the pictures, and I needed to use the 18-200 lens this time to be able to capture both wide angles and zoom in on single faces. Wit an aperture from f/3,5-5,6 it was sometimes difficult to get good exposures. But some of the pictures came out pretty good in my own opinion.
