We had a photo course this weekend and the last day we had a visit from Sally, a great model for the students to practice shooting using model lights and bouncers and everything else that goes with it.
Denna helg eller weekend som det heter på svenska har vi haft en fotokurs i studion. Här har vi Sally som kom över idag och hjälpte till som modell så att kursdeltagarna skulle ha något att fotografera.
I dagens Metro kan man läsa att det finns krafter i Sundbybergs kommun som vill att man skall bygga klart och öppna Kymlinge station. Kymlinge öppnades aldrig då den var tänkt att förbinda miljonprogrammets andra sida från Rinkeby ut mot Järvafältet när man bebyggde detta. Denna bebyggelse uteblev av flera olika anledningar och stationen färdigställdes aldrig. Den kan ses på flygfoton här. Det går många rykten om den här stationen, om spöktåg som plötsligt försvinner och folk som går igen och så vidare. Det sägs bl.a. att den som kliver av tåget här aldrig syns till igen.
Öppningen av stationen skulle göra det lättare för människor att ta sig till det stora grönområdet Järvafältet och gynna friluftslivet i området och jag tycker själv mycket om att ströva i området, Järvafältet är en av de stora anledningarna till att jag bor där jag bor just nu (i Kallhäll). Så jag tycker jag att allt som gör det lättare att komma ut en sväng är i princip bra men jag undrar om det är värt kostnaden – det går ju rätt lätt att ta pendeln från Sundbyberg till exempelvis Barkarby station som ligger rätt nära flygfältet och sedan rakt ut på Järvafältet. Eller Jakobsbergs station som ligger ungefär 800 meter från Säby gård på Järvafältet.
Eller Kallhälls station och gå ner till görvälns naturskyddsområde, det är inte ens hundra meter dit. Det finns en hel man når inom 20 minuter med pendeln från Sundbyberg så jag vet inte riktigt om det känns värt att öppna spökstationen med allt vad det innebär.
Från Sundbyberg skulle det innebära att resa tre stationer åt fel håll till Västra Skogen, sedan byta till andra grenen på blå linjen och resa ytterligare fyra stopp för att komma till kymlinge. Räknar vi tre minuter för varje stopp och fem för bytet i snitt så blir det 26 minuter för att komma till kymlinge medan fem minuter per stopp till Jakobsberg ”kostar” resenären bara fremton minuter. I verkligheten mindre för fyra stopp, till Kallhäll, går på 14 minuter för det mesta från Sundbyberg.
Dessutom, var skulle stockholms alla självmördare ta vägen om de inte kunde samlas på Kymlinge spökstation allhelgonanatten?
Ja då var det dags igen. Just nu förhandlas det inom EU med en stark lobbying från penningstinna organisationer inom musik, film och nöjesbranscherna om ännu ett tillägg till lagen som skyddar upphovsrättsmännens tillgångar.
I detta tillägg skall man nu förlänga upphovsrättstiden till 95 år efter upphovsrättsmannens död. Man har tidigare redan i många omgångar förlängt det från de fem år som det var ursprungligen i omgångar till att gälla under hela upphovsrättsinnehavarens livstid, därefter har man förlängt det i omgångar till tjugofem, sedan femtio och sist nu sjuttio år efter hans död.
Det börjar bli löjligt, det kan inte vara meningen att upphovsrätten skall vara en för evigt gällande visa. Det finns de som påstår att Walt Disney’s Mickey Mouse är den figur som driver det hela, när det börjar bli risk för att de efterlevande till WD inte längre kan slå mynt så startar lobbyingen igen. Jag tror inte det är så enkelt, det finns flera branscher som är rädda om sitt material.
Återigen missar skiv- och filmbolagen vad folk egentligen vill ha och vill fortsätta sälja gammal skåpmat som inte kostar något. Sluta med dumheterna, släpp Elvis materiel fritt. Det borde räcka med att upphovsrätten kvarstår i ett fast antal år efter den som skapar ett verk, säg rimligtvis 20 år oavsett om artisten lever eller inte – sedan är det som upphovsrätten skall tillgodose redan förverkligat – eller så blev det inget.
Ett svenskt initiativ till det världsomspännande projekt Gutenberg befann sig i en prekär situation när upphovsrätten förlängdes senast. Plötsligt så var bokmateriel som man höll på att scanna in för att tillgängliggöra för allmänheten på projekt Runebergs websajt återigen omfattat av upphovsrätt i vissa fall efter att ha varit fritt material i över tjugo år! Det satte effektivt stopp för ett mycket berömvärt initiativ att digitalisera och publicera klassiska verk så att alla kunde få ta del av dem. Många av de här verken går inte ens med goda kontakter att uppbringa, de trycks inte längre och de är så pass sällsynta att de knappt står att finna på boklådor och antikvariat.
Det här gör mig upprörd.
I dag i sveriges radio kunde man höra att de nya elmätarna tillåts ha en betydligt högre felmarginal än de gamla. Jag har sedan jag fick en ny elmätare fått rejält förhöjda elräkningar så pass att de lönade sig att byta bolag, något som tidigare knappast hade lönat sig då de fasta nätavgifterna var den absolut största delen av elärkningen.
Efter bytet har jag bara hunnit få en räkning men även om jag lägger till nätavgifterna så har det blivit betydligt billigare än tidigare. Det är stor skillnad i pris mellan leverantörerna. Däremot har folk börjar ringa mig från alla möjliga elbolag på kvällarna och försöka locka mig att byta en gång till. De har väl upptäckt att jag är en ”rörlig kund” och kanske kan tänka mig hoppa på ett nytt erbjudande.
När man ber dem inkomma med en offert så blir det däremot annat ljud i skällan. De har de verkligen inte lust med men de lovar att lägga sig 5% under den leverantör man har just nu. Känns lite fånigt minst sagt att hoppa på något sådant, de tar säkert igen det där på någon liten avgift någonstans för trots allt köper ju alla elen från samma spotmarknad, Nordpool där alla leverantörer poolar in sin el för vidare distribution.
Mer kärnkraft till folket.
Efter jag fick min nya elmätare i höstas ökade min elräkning om man bara ser till kWh med nära 50%. Jag tog naturligtvis kontakt med elbolaget men de hävdade att det nog inte kunde vara något fel på mätaren. Sedan efter att ha tänkt igenom situationen ett varv till insåg jag ju att med de gamla elmätarna betalade man ju samma elmängd per månad ungefär, avläsning och justering skedde en gång om året sedan så debiterades man beräknad förbrukning utslaget på årets 12 månader.
Med den nya elmätaren debiteras man i stället i efterskott verklig förbrukning. Eftersom man kan anta en högre förbrukning på vintern, fler lampor tända, mer tevetittande osv så antar jag att det var det som gav utslag i första hand faktiskt har mer att göra med årstiden än den nya mätaren. Det skall bli intressant när man har ett helt års statistik att jämföra med och se hur det ser ut.
De nya mätarna tillåts avvika från norm med 5%. Det är inte så bra… Dessutom mäter de även reaktiv energi, de gamla visade bara den aktiva – nyttiga energin, men vi vanliga privatkonsumenter debiteras ännu inte för reaktiv effekt (mäts i kVAr) men det kanske kommer en dag när vi blir debiterade för detta. Efterssom alla lågenergilampor drar rätt mycket reaktiv energi kommer det troligen innebära att ekonomiskt blir dessa lampor mycket dyra. Det är inte ovanligt att man kan mäta upp 22 VA på en 9 W lågeffektslampa, det har att göra med crestfaktorpåverkan (den tar bara strömm i topparna på sinuskurvan) och fasvinkelfel mellan strömmen som producerar reaktiv effekt stökar till det i elnätet.
För att inte prata om hur vettlöst det är att byta ut glödlamporna här i norden mot lågenergilampor i någon sorts miljöåtgärd. Visserligen drar de mindre effekt men den elektroniken som sitter i, den kvicksilverångan som finns där tungmetallerna och allt annat som skall hanteras är många gånger värre än de vanliga wolframglödlamporna i miljöbelastning. Tillverkarna rekommenderar t.ex. att om en varm lågenergilampa går sönder (krossas) skall man omedelbart öppna fönster, sedan lämna rummet, stänga och vädra och efter 30 minuter kan man torka med en fuktig trasa, lägga resterna av lampan i en tätt försluten glasburk och lämna in den som farligt avfall.
Man hävdar också att glödlamporna ger massor i spill genom att de producerar mer värme än ljus. Det stämmer också och kanske är ett problem i varma länder men här i vårt mörka land när vintern kommer behöver vi både ljus och värme. Den ”spillvärmen” som produceras i vanliga glödlampor behöver alltså i stället produceras någon annan stans – i värmesystemet för huset – när man byter ut lamporna mot lågenergilampor.
Jag var för några veckor sedan tillsammans med några kollegor och lyssnade på Jan Jörnmarks föreläsning i Kungliga Myntkabinettet här i Stockholm och det var en härlig föreläsning på många sätt. Jan som är docent i ekonomi och därtill en ivrig fotograf som började fotografera övergivna platser knöt ihop detta med den moderna ekonomin, kriserna, det svenska stålbruket och många andra intressanta delar av våran vardag med dessa övergivna platserna.
Har ni möjlighet att gå och lyssna på Docent Jörnmark (se hans evenemangskalender här) när han håller en föreläsning eller att gå på någon av hans bildutställningar så tveka inte, gå och bli hänförd ett par timmar över hur utvecklingen drar fram i vårt avlånga land. Gå även in på Jans hemsida och bli hänförd över bilder och text där.
Jan har även skrivit två stycken böcker som kan köpas bl.a. via hans hemsida, ”Övergivna Platser” och ”Övergivna Platser II”. Bilderna är bra men framför allt uppskattar jag hans underfundigt humoristiska, lite cyniska och ofta melankoliska texter till bilderna som ibland sitter som små nålsting i hjärtat.
Rekommenderas mycket varmt!
Akalla är en stadsdel i Västerort inom Stockholms kommun. Den ligger ca 13 km NV om centrala Stockholm och är byggd på Järvafältet. Stadsdelen tillhör stadsdelsområdet Rinkeby-Kista och Kista församling. Akalla nämns första gången 1323 och går då under namnet Akarli. Namnet betyder Åkarlarnas by och ån som åsyftas är då Igelbäcken som flyter i närheten av området.
Akalla var ett av de sista områdena som byggdes i Stockholms miljonprogram på 1970-talet och det var en fortsättning på den mindre lyckade 60-tals lösningen med Tensta i centrum. Akalla domineras av de arton höghus som står på rad rakt igenom området. Denna bild är tagen från ett av dessa höghus som ligger längs Sibeliusgången.
På norra sidan höghusen finns lägre hus som bildar storgårdar med små skogsdungar och lekplatser. Genom dessa hus går den långa backen Slingerbulten som slingrar sig fram mellan husen.
Söder om Akalla intill Järvafältet ligger Akalla by som består av äldre bevarad bebyggelse. Här finns bland annat hus från 1600-talet och gården hålls levande av bl.a. 4H. På båda sidor om Akalla by finns det radhusområden.
Akallas nordöstra sida domineras av industrier framför allt mjukvarubaserade sådana och här har även svenska Microsoft sitt huvudkontor. Genom industriområdet löper Hanstavägen.
Mellan 1905 och 1970 ingick Akalla i det område på Järvafältet som militären använde för övningar. Detta har bidragit till att området så länge bevarades som jordbruksmiljö även om det låg mycket nära Stockholm. Akalla har en tunnelbanestation och är den ena ändstationen på linje 11.
Fortsätt läsa Akalla
Jobbskatteavdrag.se – räkna ut ditt jobbskateavdrag. Hittade denna som av en händelse, det var en nyttig sajt som rakt av visar hur skatteprogressionen ser ut och hur mycket vi faktiskt får tillbaka varje månad av jobbskatteavdraget.
Ända sedan den första riktiga kameran såg dagens ljus 1826 så har man lagrat bilder på olika medium även om slutprodukten – en pappersbild – ofta är väldigt lika i dag som den såg ut över 200 år sedan så är negativen väldigt annorlunda. Från början använde man silverbelagda glasplåtar, sedan övergick man mer mot fotokänslig emulsion, i mer modern tid använde man kamerafilm av cellulosa med en ljuskänslig silveremulsion och nu för tiden fotograferar de flesta digitalt även om film fortfarande förekommer så vinner digitalfotot hela tiden mark.
Under hela tiden har man haft problem med att lagra negativ på ett säkert sätt. Emulsionen och silverbeläggningen trots framkallning och fixering åldras och det blir svårare och svårare att framställa kopior från originalen. Men trots detta kan man 200 år efter de första fotografierna fortfarande, om än med viss svårighet, använda negativen.
Om vi skall omsätta detta i digitala termer blir problemet uppenbart. Handen på hjärtat hur många datorer som säljs idag har ens diskettstation? Hur många har kvar 5 1/4″ (fem och en kvarts tum) disketter? Har ni ens sett en 8″ (åtta tums) diskett användas? Var hittar man en sådan gammal diskettläsare? Och nu pratar vi inte 200 år tillbaka i tiden, vi pratar knappt 20 år.
Inte nog med att digitala media går väldigt snabbt framåt och åldras mycket snabbt, arkivbeständiga media är det väldigt snålt med. Jag pratade med en arkivarie en gång som berättade att till de digitala media som räknades som arkivbeständiga med en livslängd på 150 år eller mer räknade man i princip bara hålremsa och hålkort som måste tillverkas med speciellt syrafritt papper, s.k. arkivpapper. På disketter lagrar man informationen med svaga magnetiska signaler som faktiskt med tiden klingar av så sakta och blir allt svårare att läsa tills informationen i princip inte länge kan skönjas. Tidsperspektivet här är kanske något tjugotal år. Magnetband lider av en liknande problematik och vem kan ens få tag i en trådspelare för att spela upp magnetisk tråd som föregick rullbandspelarna som gjorde brett intåg på femtiotalet?
Hårddiskar har samma problem som disketter, de måste underhållas ofta för att man skall kunna känna sig säker på att informationen fortlever och finns kvar. I princip måste man räkna med att en hårddisk är kasserbar efter ca fem år. Dels för att gränssnitten förändras men även för att datat på den sakta klingar av och drabbas av felaktigheter. Det går inte att lägga undan en hårddisk i ens tio år och förvänta sig att man kan använda den efter detta.
CD och DVD lagrar informationen optiskt, med en laser så skjuter man små hål i ett informationsbärande aluminiumskikt i skivan. Detta skikt ligger precis under ytan på ovansidan av skivan, minsta repa här kan göra den helt oandvändbar. Ovanpå aluminumskiktet finns olika lackskikt och skyddsplast och andra lager och en speciell typ av lim används för att foga samman lagren både i de skivor man bränner själv och de skivor som pressas i fabrik för kommersiella produkter från en glasmaster.
Ingen av dessa har en särskilt lång beständighet, jag har själv CD-skivor som har börjat bli förstörda av ålderns tand utan att de för den skull blivit repiga eller liknande. En del är skivor jag i princip aldrig lyssnar på de ligger mest i en kartong. Skivor man bränner själv har knappast mer än 3-5 års livslängd även om de aldrig spelas. Förvaras de mörkt och i rätt luftfuktighet kanske de kan hålla några år längre men glöm 200 år. Dessutom utvecklas tekniken hela tiden. Just nu är den bakåtkompatibel, en gammal CD kan spelas i en modern DVD-läsare i en dator för det mesta men inget säger att detta måste fortsätta ens tio år till.
Vad har vi kvar för olika medier egentligen att fundera över? Gamla minnestyper som ferritminnen och trummor och liknande kan vi slå ur hågen för de har dels alldeles för liten lagringskapacitet och finns inte att få tag i kommersiellt längre. Hålremsa och -kort är dött, det går knappt uppbringa en sådan läsare eller stans för pengar och även om det gick så är kapaciteten väldigt låg, en enda bild från en modern kamera skulle medföra buntvis med hålkort eller rejäla rullar hålremsa så vi kan utesluta dessa helt, trots arkivbeständigheten.
Det egentligen enda vettiga lagringsmediet idag är nog hårddisken och jag tänker särskilt på den löstagbara USB eller FireWire-anslutna hårddisken som har egen strömförsörjning och kan flyttas lätt. USB och Fire-wire som interface har funnits några år nu och kommer nog inte försvinna i brådrasket. Så även om själva hårddiskarnas gränssnitt har vandrat från IDE och SCSI till SATA och liknande så är fortfarande datagränssnittet USB eller Fire-wire detsamma nu som för fem år sedan. När tekniken så tar ett nytt trappsteg måste datat flyttas till det nya interfacet och det är just detta som är grejen, datat måste underhållas för att format och media skall kunna läsas även i framtiden.
Det går inte att bara låsa in mediat och tro man kan använda det om 20 år, det måste hela tiden transporteras till nya media och följa utvecklingen.
Till sist ett tips: Många hårddiskar kan själv fixa sektorer som börjar bli dåliga. Men för att de skall upptäckas måste ibland hela disken läsas igenom. Detta är en av orsakerna till att det är så bra att ta fullständiga backuper minst en gång i månaden. På de viset hinner systemet upptäcka dåliga sektorer innan de är så dåliga att data tappas. På moderna diskar finns ett antal extrasektorer som ”mappas in” där det behövs. Det förlänger livslängden på disken och ökar dataintegriteten.
Survatten, Pommac, jäst Sockerdricka och Sveriges första Cola – CfN.
Artikeln ovan berätta mycket intressant om hur de första läskedryckerna tillkom i sverige och hur de såldes. Det finns även några recept vari det ingår favoriter som Champis och Pommac m.fl.
Erbjuder nu en bild i form av kanvastavla till försäljning. Tavlan är av kanvasduk monterad på 14 mm ram och färdig att pryda väggen var som helst. Motivet kan ses nedan.
Fotot är förstås taget av undertecknad själv, varje tavla numreras (på baksidan) och signeras.
Pris 1189:- tillkommer frakt på 189:- inom sverige. 50:- rabatt om ni anger ichimusai.org som referens :-)